Två utdrag ur kaptlet

Elden


Juni 1662. Med döttrarna på en dramatisk premiär.


Jag hade svårt att hålla mig för skratt när jag såg Anna, redan uppsutten på Frigga. Otålig, stolt. Nynnade på en visa i den stekande eftermiddagssolen. Hon var verkligen förtjänt av att följa med för att se den nya kalkugnen tändas. Hon hade avvärjt en eldsvåda. En gnista från spisen hade antänt en spånkorg med garn som någon lämnat mitt på golvet. Instinktivt hade hon tömt en spann vatten över lågorna, rusat ut till brunnen för att fylla och sedan upprepat tills hon var viss om att inget nystan låg och pyrde.
  Jag gick in i stallet, fann Margaretha hulkande. Kinden tryckt intill Grållans sida.
  ”Hur är det fatt, Greten, har du slagit dig?”
  Hon borrade in ansiktet djupare i djurets päls.
  ”Undan vännen, jag ska sadla. Och sluta gnälla. Berätta istället.”
  ”Annen säger att små-hå-håskitar inte får följa med.”
  ”Säger hon det”, jag lyfte ned sadeln från klykan på väggen. ”Men Anna har varit duktig, det här är hennes belöning.”

  Dottern plutade med underläppen och slog efter en fluga.    

  ”Jag mjölkade faktiskt igår.”
  ”Nu skojar du med mig, inte kan du mjölka.”
  ”Jo-o, Gullan mjölkade jag igår. Allt kom i spannen.”
  Jag spände sadelgjorden runt märrens mage. Funderade.   

  Hade aldrig varit med om att flickan ljugit.
  Greten skärpte sig, såg på mig med stora klara ögon.  ”Åsså har ja mockat.”
  Det där gick inte att motstå. Jag noterade hur fint det var på golvet.
  ”Men så följ med du också, men rappa på innan hela unghögen ser oss för då ska alla med. Du får sitta framför mig.”
  Jag slängde upp henne i sadeln och tog plats själv. Annas uppsyn röjde ett visst ogillande vid åsynen av lillasystern.
Jag visslade på Britta, pekade på Greten. Klatschade till märren. Opp i galopp, Annen jagade efter, Greten kluckade av skratt. Jag hann se Thomas ansikte, långt av avund, då vi passerade ut genom grinden.

  Vi var sena. Mäster hade lovat vänta med att sätta fyr på veden tills solen nått sin middagshöjd men inte längre. Sedan skulle Orre bli svår att tas med, premiären fick inte sinkas. Och Olof Malms ville nog inte vänta heller. Gahlberg brydde sig knappast, for än hit, än dit, ingen kunde veta var han hölls numera. Han förlitade sig på att Orre skötte hans affärer.
  Där skogen glesnade skådade jag förändringen. Lörjeudd på andra sidan viken var nu skodd med en stenkaj genom min och Malms försorg. Strax innanför stod en präktig lada likt en befästning, vid dess inre gavel reste sig ugnen i sluttningen som ett försvarstorn. Drygt tio alnar hög, nästa lika bred. Dess mun vette mot kajen, dold av en manshög, fyra alnar lång förstuva. Mäktiga vedtravar upptog en resten av uddens begränsade yta. Synen fick det att bulta i mitt bröst, tänk om bröderna fått uppleva samma sak.
I viken låg två skutor med plats för femton läster vardera. Skepparna skulle få vänta ytterligare någon vecka innan tunnor med släckt kalk kunde rullas ombord. Förväntningarna var stora, marknad saknades inte.
  Olof Malms lyfte ner Greten från sadeln då vi nått ut på udden. ”Är dessa töisar de nya läskerskorna?”
  Tanken skavde. Aldrig att döttrarna skulle tvingas till ett sånt farligt arbete. Ingen borde…
  Orre dök upp från ingenstans, entusiastisk. ”Nå pass på och titta på gubbarna som laddar”, sjöng han på sin finlandssvenska.
  Jag nickade. Tog tag i Greten och svingade mig uppför en stege som stod lutad mot en ställning av nödtorftigt ihopsurrade slanor. Högst upp gällde det att hoppa från ställningen över till ugnskransen i toppen av pipan. Anna efter som en iller. Sist Olof Malms, pustande.
Uppe på den skrovliga kransen stod vi i en ring och tittade ner. Arbetskarlarna nere i pipan lät sig inte störas. Någon hivade in sten genom intagsöppningen på halva höjden. Block efter block, nya händer ständigt beredda att ta emot och trava. Tre travar, två på ömse sidor om en fri gata in från ugnsmunnen. Den tredje traven reste sig uppför den bakre ugnsväggen, nådde upp till karlarnas huvuden.
 ”Håll”, ropade den äldste. Plirade, vägde av travarnas

höjd med blicken. Nickade mot kamraten vid intaget. Denne började nu skicka in större, flatare stenstycken som de andra placerade lutande tvärs över gatan. På samma sätt täcktes den tvärställda gången som låg i rät vinkel mot gatan.


© Lars G Norén 2020. Alla rättigheter förbehållna.