Mitt första möte med Gotland

Jag kom till Gotland för första gången på sextiotalet. Min styvfar Hasse tog mig och mamma Britta dit, ibland fick någon av mina kompisar följa med. Till favoritmålen hörde Lörje. Där brukade vi dyka utanför de små raukarna och fånga småspigg och maneter i resterna av den gamla hamnen.

Norén dykfärdig i bakre position, Lörje  1969

Foto: Hans Johansson

En gång simmade vi ut till Lörjeholm, förmodligen olämpligt med tanke på strömmarna i sundet. Trutar och tärnor blev galna då vi vadade i land.

Britta nämnde att hennes farfar August kom från Slite, det var i alla fall vad som berättats för henne. Mycket mer visste hon inte om den saken.


Släktforskning

På åttiotalet började Britta släktforska. Det visade sig att August härstammade från Längers i Hellvi och sällsamt nog har Lörje tillhört Längers ägor i äldre tider.

Brittas forskning väckte nyfikenhet, var ligger Längers? På sensommaren 2011, direkt efter en tur med planlöst letande började jag läsa Anders R Johanssons bok Hellvitrakten, ett gediget arbete som beskriver livet i socknen ur olika aspekter och de olika gårdarnas ägare beskrivs ända tillbaka till de första kyrkböckernas inträde, i vissa fall längre än så. Jag fann att den ursprungliga gården sedan trehundra år är uppdelad på tre parter som i sin tur styckats i ytterligare fastigheter. Boken har betytt mycket för mitt fortsatta arbete, med dess hjälp i kombination med Riksarkivets arkivtjänst kunde jag verifiera att Brittas uppgifter om våra släktingar stämde och konstatera mina anors närvaro på gården sedan 1601.

Från den tiden och framåt finns dessutom källor som visar att många av mina förfäder och mödrar varit husbondfolk på fler Hellvigårdar såsom Sajgs, Norrgårde, Sudergårde och i andra socknar som Rute, Lärbro, Boge och Gothem. Några av deras ättlingar sammanstrålar efterhand genom gifte för att framåt 1700-talet koncentreras till en släktlinje med hemvist i Längers. 1889 upphör närvaron då gården övergår i annan ägo.

Drivkraft att skriva

För en släktforskare med skrivklåda och med kunskap om anor mer än tio generationer tillbaka i tiden, skulle det falla det sig naturligt att skapa en släktbok. Jag ville dra det hela ett varv till, försöka komma historien in på livet. Förflytta mig till 1600-, 1700- och 1800-talen. Men hur? Och hur våga? Hur satsa?

Insikten kom en natt i Kaka Point på Nya Zeelands sydö. Jag och min fru hade borstat tänderna i husbilen och klev ut i mörkret, andades in den salta havsluften och blickade upp mot Södra korset. Jag insåg att det enda raka var att ta tjänstledigt ett år för att läsa historia och att gå en skrivarkurs. Klart du ska, sa hon. Klart du ska, sa döttrarna vi hemkomsten. Klart du ska, sa även min chef generöst och beviljade ledingheten.

Förberedelser och research

Valet av historiekurs, Sveriges historia från sjösidan vid SU, var ett höftskott som visade sig vara en lyckträff. En paleografikurs vid GU gav mig nödvändiga verktyg att tolka gamla handskrifter. Skrivarkurserna blev tre, alla vid Skrivarakademin, de gav mig mod och smak för att bre på med fiktion.

Men det skulle krävas mycket research. Jag läste allt jag kom över om kultur, bostäder, mathållning, klädedräkter, bröllops - och begravningsseder, religion, klimat, jordbruk, läskunnighet, handel, kalkhantering, hamnar, sjöfart, beskattning, maktstrukturer, rättsskipning, kungahus, krig, kaperi, katastrofer, farsoter...

Jag letade efter romaner med handling i kalkbruksmiljö men fann ingenting i den period jag fokuserade på vilket naturligtvis ökade drivkraften att skriva. Helmer Linderholms Kalkugnen flammar har en del intressanta passager men boken utspelas på 1830-talet och har ett snävare klassperspektiv än vad jag eftersträvar.

Fynd under resans gång

Jag studerade kyrkans räkenskaper från år till år under en period för att lära känna folket på bygden, åtminstone till namnet. Jag sökte i Landsarkivet med fritext, med alla tänkbara ålderdomliga stavningar och hittade på så sätt fastebrevet som visar att Thomas Nystugu är min anfader på Längers.


Fastebrev utfärdat vid tingsbordet i Rude ting 1601

Foto: Mats Falck

Förvaras i: Landsarkivet i Visby

Länk till arkivpost


Markinnehav och kartor

Jag läste Karl X Gustavs revisionsbok som visar varje gårds innehav i termer av ägoslag och vem innehavaren förvärvat gården av.

Jag georefererade Mathias Schilder karta från 1694 mot dagens fastighetskarta och kunde på så sätt få en hyfsad bild om var dåtida Längers ägor ligger idag.

Detalj ur Charta öfwer Hellvig Sochn på Gothland

uti Norra Befallningen och Ruthe ting uprättad år 1694

af Landtmätaren Mathias Schilder.


Förberedelser och research

Jag försökte rita byggnader invändigt och utvändigt utifrån skriftliga artefakter som underlag för scener. Ett exempel är den medeltida prästgården i Lärbro. Självklart har jag tagit intryck av Bungemuseets 1600-talsbyggnader. Målet med modellerna är inte perfektion utan en uppfattning hur det skulle kännas att kliva in.


Hur var det att vara människa?

Allt är inte rumslig närvaro. Jag läste Karin Bojs böcker och tog intryck av att människor som levde för 50 000 år sedan hade samma potential för inlärning och förstånd som dagens ättlingar. Jag tror att det finns spår av likheter i hur folk tänkte på 1600-talet jämfört med idag, trots religiösa föreställningar och ett stort mått av vidskepelse som styrde vardagen på den tiden. En hård verklighet begränsade säkert drömmandet och självklara beroendeförhållanden mellan herre och dräng, inte alltid av ondo, satte ramarna för föreställningen om vad som var möjligt att förändra. Men avsaknaden av jordägande adel på Gotland och den urgamla möjligheten att upprätthålla vissa handelskontakter med orter runt Östersjöns kuster bidrog till en viss bildningsnivå och därmed en inte alltför primitiv föreställning om omvärlden bland många av bönderna.

Verkliga händelser och påbättrade passager          Hercules Briants nådeansökan för sonens räkning väcker kanske frågor. Jag har i stort sett återgett lydelsen i en avskrift av en kopia av originaldokumentet som förvaras i Riksarkivets Biographica-serie. Kort om sanningshalten i vissa partier i övrigt: Dråpet är en dramatisering av en ordagrann tolkning av ett domboksprotokoll, delvis illa åtgånget av mögel. Beträffande människorovet vid Kyllaj kan sägas att brevet är diktat av händelsen har beskrivits av andra.

Omvärld

Hur berättar man om de stora skeendena i omvärlden som krävs som bakgrund för vissa scener utan att det blir undervisande? Dialogformen är användbar men man kan inte låta en hel historiebok flöda ur munnen på karaktärerna. Jag fick tipset att titta på hur Vilhelm Moberg gjort i Utvandrarna. Under resans gång har författare som Per Anders Fogelström och Peter Englund,  säkerligen inspirerat mig.


Verkliga människor                                               Boken innehåller ett stort antal karaktärer varav huvuddelen faktiskt är historiska personer. Det uppstår risk för förvirring hos läsaren av den enkla förklaringen att vissa namn är vanligare än andra vilket illustreras i scener där både Jacob Thomasson och Jacob Persson figurerar. Därför låter jag gårdsnamnet hänga med där det behövs. I gamla handlingar är det snarare regel än undantag att ange förnamn och gårdsnamn som identitet på folk. Men när det gäller de två brukspatronerna med samma efternamn har jag valt att låta Lars få behålla Mattsson medan Niels får heta Matzön som han faktiskt stavas i vissa sammanhang.


© Lars G Norén 2020. Alla rättigheter förbehållna.